Jag var fast besluten att skriva ett förbannat blogginlägg
om hur mycket jag hatar CSN och föraktar 40+ män med bekräftelsebehov.
Men jag kan inte.

Aftonsolen skiner mig i ögonen genom fönstret
och gör mig generat fnittrig i kärlekrus över allt som är vackert.
För omväxlings skull ska jag hylla medmänniskor som förtjänar det,
istället för att förtala människor jag avskyr. 
Visst är det lite bilddagboken/lunarstorm-feeling över hela fenomenet 
MEN DET SKITER JAG I!


Ett skepp kommer lastat med kärlek och beröm till

Gustav Holmström för att han är ett sällsynt sällskap,
att ha en hård festkväll med, intensiva diskussioner, pluggsessioner 
eller göra absolut ingenting. Det är ändå givande på ett oförklarligt vis.

Hanna Liljekvist för att hon fortfarande minns mig mot alla odds,
och är min närmaste vän oavsett vad. Och jag kommer alltid vara hennes vän.
Det vet vi utan att någonsin behöva säga det.

Mamma Svantesson för att hon är den finaste mamman jag vet.
Inklusive de jag sett på film.

Daddy Barisano för att han är så hjälpsam, stöttande och rolig att hänga med.
Vill även tacka honom för att ha gett mig dessa karismatiska gener och slanka spiror.

Johanna Dahlén för hennes beundransvärda osjälviskhet, det vackraste inre och yttre,
intelligens, moral och allmänt underbara galenskap. 

Och så vill jag ödmjukt hylla min baby.
För hur han får mig att le, för hur han kysser mig och tar hand om mig.
För hur han gör mig glad, arg, sur och glad igen. Och kysser mig. Igen. 
Och för hur härligt det är att sova bredvid honom
oavsett om han har tagit hela täcket.
Det är sant.






Så.
Nu har jag varit kärleksfull och tacksam nog för i år.
Återgår till mitt gamla vanliga jag.
Now fuck off