En stor andel av mina läsare kommer förmodligen tycka mindre om mig efter detta,
men Ausikt är skånska för Åsikt och denna blogg är min fristad för åsikter.
Oavsett vad. 

Igår såg jag världens mest överskattade film: Gudfadern.
Eller halva iallafall, för jag satt bara och väntade på att den skulle ta slut. Eller börja.
Jaja, långsamma dialoger och konstpauser är snygga stilgrepp.
Jaja, Don Corleone, hans familj och övriga maffiasnubbar är ganska intressanta karaktärer.
Jaja, maffia som livsstil och organisation är intressant.
Men en av de absolut bästa filmerna genom tiderna?

Gudfadern lämnade mig så besviken.
Good Fellas lika så. Då är Donnie Brasco mer intressant
eftersom den inte är fullt lika maffia-klychig.





Jag vill se annorlunda filmer. Ett annat perspektiv liksom.
Jag vill älska alla scener. Inte bara vänta på att twisten ska komma.
Jag älskar Mary and Max. Det är min favoritfilm. Se den!
Den och 12 Angry Men är mina favoritfilmer just nu.



Och snälla söta läsare, skriv inte
"Men hallå Gudfadern var faktiskt den FÖRSTA riktiga maffiafilmen! 
Och dessutom är hela historien från en kultförklarad bok."
1. Det var inte alls den första riktiga maffiafilmen eller boken
2. Jag vet väl för fan att Gudfadern-trilogin från början är böcker
3. Jag skiter i vad som anses vara "kult".

Jag får väl dissa August Strindberg eller Ingemar Bergman om jag vill.  
Hade en 23årig bloggerska skrivit Röda Rummet år 2011
eller kommit på idén till Det Sjunde Inseglet
så hade de förmodligen inte blivit kultförklarade.