Jag har inte skrattat ordentligt sedan förra sommaren. 
Få äro sakerna som får mig att asflabba i Kalmar.

Mycket får mig att skratta till,
som roliga youtube-klipp och kommentarer från mina klasskamrater.
Men ett ordentligt jävla skrattanfall, åh vad jag saknar det.
Ni vet ett sånt hysteriskt skratt så man får kramp i magen,
tappar luft och efteråt pustar ut i en enda våg av endorfiner?
Ett sånt skratt behöver jag nu. Min kropp och hjärna skriker efter det.
Jag har fan skratt-abstinens.


Jag behöver min vänner Matilda Camper och Hanna Liljekvist.
De får mig alltid att skratta. Men det var längesen jag hängde med dom nu.
Ett år ungefär. Lika längesedan som mitt sista asflabb.