På tåget hem till Skåne satt en ung man med manchesterbyxor i sätet intill mitt.
Han inledde en dialog genom att kommentera mina festivalarmband.
Vi pratade länge om banala saker, för samtalet gick inte att avrunda.
Varje gång samtalet dog kom han snabbt på en ny fråga,
som om det vore en tävling.  

Jag kom på mig själv med att tänka "Han är kanske full eller bara lite vriden..."
Sedan skämdes jag för den tanken.
Han var ju bara en trevlig, social och glad främling som möttes av oförtjänt misstro.
Jag vill be om ursäkt för den där tanken jag tänkte. 
Jag vill be om ursäkt för alla taskiga tankar jag tänker varje dag.

Ni kanske tänker taskiga tankar just nu.


 

Handen till höger är min. Jag har tio festivalarmband runt den. Snart elva. 
Dom stinker men det skiter jag i. Det äldsta är fyra år gammalt.