Jag går just nu ett treårigt Journalistprogram på Universitet.
Ibland får vi vara kreativa men alltid inom väldigt små ramar. Typ passfoto-ramar.
Det stör mig lika mycket som det förstör mig.

De journalister som blir mest framgångsrika har gjort någonting speciellt och unikt.
Ändå sätter min utbildning Underkänt på allt som går utanför passfoto-ramen.
Allt ska vara som det alltid har varit och hålla för publicering i Kalmars lokaltidning.
Publicering i Kalmars lokaltidning anses vara det ultimata.

Därmed bygger våra lärare murar mellan oss och våra drömmar.

I början av denna utbildning såg jag varje uppgift som en chans att "slå igenom"
och visa hur bra just JAG är. Jag följde uppgifterna men gjorde något alldeles eget av det.
I gymnasiet fick jag MVG för att jag gjorde så - tänkte utöver det vanliga och utanför ramarna.
På universitetet är det precis tvärtom. Här ska du fan inte tro att du är något.
Ingen bryr sig om dina potential. Följ uppgiften och var tyst. Ta examen och försvinn.

Nu har jag ofrivilligt lärt mig själv att skriva PRECIS som läraren vill
och därmed PRECIS som alla mina klasskamrater.
Jag har helt enkelt tvingats att utveckla ett kreativt handikapp.


Min mamma har sagt att ingenting är omöjligt om jag bara försöker tillräckligt.
Jag lärde mig läsa när jag var tre år och skrev egna dikter och sagor när jag var sex.
Nu är jag 20 och kan inte måla, skriva, fota eller ens blogga.

Jag känner hur kreativiteten bara rinner av mitt hjärta och dör. Det bara dör.
Snart finns det bara ett tangentbord kvar
och en människa som glömt hur man skriver.