Ofta finner jag mig själv vilandes i en jämställd kokong utanför verkligheten.

Min vardag är en oas av jämställdhet, ja rentav matriarkat emellanåt.

Jag läser mitt tredje år Journalistik och Mediaproduktion vid Linnéuniversitetet i Kalmar.

Det är glest med idioter i min omgivning.

Jag väljer vilka och vad jag vill ha i mitt lv. Alla andra ägnar jag inga tankar.

 

 

Jag går aldrig ut på knökfulla dansgolv och trängs med inavlade raggare, pedofiler

och äckliga, fulla killar som tror att de är med i en 50 cent musikvideo.

Ibland går jag på indieklubb. Där är genus hippt.

Tanken på allt kvinnoförakt som diskret svävar överallt i luften viftar jag bort.

Jag lever i en feministisk idyll. En lycklig illusion, en hägring i min hjärna.

 

 

 

Det gör det svårt att skriva vassa, feministiska texter med vardagsreflektioner.

Kvinnans roll i media har jag babblat om i åtta år. Reklamens ideal är uttjatade diskussioner.  

Brunnberg kan man bara skratta åt. Pär Ström finns inte ens i min värld.

Ström är bara misslyckad antimateria i min feministiska, jämställda kokong.

 

 

 

Alla som är emot "hen" är konservativa, korkade idioter som inte fattar någonting.

Jag är nöjd med att jag tycker så, och orkar inte göra något åt problemet.

Orkar inte bråka, protestera, provocera, diskutera, debattera, eller ens fokusera.

 

Samtidigt läser jag kända bloggar och journalister

skriva saker i stil med vad jag skrev när jag var 15.

Förlåt, men jag är fan underskattad.

Det dödar motivationen ännu mer och vaggar mig in en likgiltig nöjdhet.