Jag är väl medveten om att min identitet kan bli förenklad till Feminist-Melissa.

Skälet är uppenbart. Få feminister är så socialt påträngande som jag är.
Dessutom har jag historiskt sett rört mig i traditionellt icke-feministiska kretser.

Som ett provocerande extranummer på den klassiska cirkusen.

 

 

Om jag inte själv börjar snacka feminism eller genusfrågor,

så gör någon annan det, eftersom de vet att jag kan och vill prata om det. Hela tiden.

Flera gånger om dagen, varje dag sedan jag var typ 15.

Jag har (metaforiskt) genomgått permanent laserbehandling i mina pupiller,

så att allting jag ser tolkas ur ett feministiskt perspektiv.
Vissa skulle kalla det ett handikapp, men det är egentligen en superkraft.

Förmågan att se och kritisera verkligheten utanför patriarkatets taggtråd.

 

Alla som läser min blogg vet vad de har att vänta.

Jag får sällan arga kommentarer från folk som missuppfattat feminism,

tycker att jag är en slyna eller liknande. Det har hänt, men sällan.
Nästan alla som följer min blogg kan premisserna.

Skulle nästan vilja påstå att alla som följer min blogg är feminister.
Vissa bara i smyg.

 

Ändå följer mig frågan, runt varje hörn, ställd av så många:
Varför? Behövs verkligen feminism i Sverige idag?

 

 

Svaret är JA upphöjt i oändlighet.

I dag ser väldigt många svenskar ner på kvinnor.
Många utan att veta om det och resten utan att erkänna det.

Det finns fler vd:ar som heter Johan än det finns kvinnor på vd-poster,

och många ser inte det som ett problem.

Flickor och kvinnor objektifieras, förminskas, hånas och utnyttjas av män.
För att männen kan. Och det är osynligt för alla som ignorerar.

 

(Bra bok om feministisk filmteori som jag läser nu.
Feminist Auteurs: Reading Womens Films av Geethe Ramanathan).

 

 

 

Sanningen är att feminism behövs i Sverige idag

men än jag själv kan ana. Och mest för att folk inte tror att den behövs.
Därför behövs den bara mer.