1620 kalorier

Nu ska jag dela med mig av något personligt och relativt tragiskt.

Läs inte om du inte vill.

 

 

 

 

Jag är en förespråkare av att skita i ideal och normer.

Fett är snyggt, fult är fint, fint är fult. 

Jag tycker att det finns en briljant skönhet i det avvikande, det generellt ansedda "fula".

Och jag avskyr att det fokuseras så mycket på kvinnors och flickors utseenden,

HELA TIDEN.

Varenda flickas andetag förgiftas med fokuset på hennes utseende.

Och jag har varit smittad av viruset så länge jag kan minnas.

 

 

Jag hatar innerligt att känna mig fet och ful. Hatar till besatthet.

Det är tungt och psykiskt och oändligt och obotligt.

Jag har faser då jag i månader går och tänker på och föraktar mitt eget fett

varje vaken minut. Kan inte bete mig normalt bland folk på grund av skam.

Det låter sjukt när jag beskriver det, men jag tror det är ganska normalt.

 

Här i USA står antal kalorier "per portion" på ALL föda.

Kalorierna är alltid för många och portionerna är alltid för små.

Exempelvis räknas fyra chokladgodisar som en portion

och på förpackningen står det 190 kalorier per portion.

En liten flaska apelsinjuice från affären är 230 kalorier.

Jag bör inte äta över 1620 kalorier per dag.

Men det gör jag ändå, sen sitter jag här och stirrar på min mage.

Försöker skita i det. Försöker vara cool, en bra förebild, en bra feminist

och bära upp fettet med stolthet

men alla kläder sitter fult och jag hatar mig själv

precis som en 13-årig förvirrad flicka hatar sig själv.

Medvetenheten om mitt utseende, och förtvivlan som följer när jag misslyckas

går hand i hand, rotade i mitt psykes djupaste brunn.

 

 

 

 

Min personlighet är motbjudande, min kropp är vidrig, jag är ful.

Vissa stunder är enda trösten att det finns väldigt, väldigt många

som har det  mycket, mycket sämre.

Vilket är en fruktansvärt deprimerande tröst.

 

 

 

 

Under en lång tid, hade jag anorexi och spenderade mycket av min tid av att räkna kalorier. Åt jag mer än igår? Ångest. Mindre, fake glädje.

Men nu räknar jag inte kalorier med flit (möjligtvis när jag har en dålig dag, då och då), och det är underbart skönt. Dock har jag ju fyllt hjärnan med visa uträkningar, som jag måste leva med, när det gäller mat. Det är onödig information helt enkelt. Men det är inte lätt att sluta.