feminismen har aldrig utkämpat krig

 

Under alla historielektioner någonsin, från svenska kungar i femte klass

till kalla kriget i andra ring, så fick vi lära oss om krig och män.

Jag ville lära mig om Kleopatra, Jeanne D'arc och Marie Curie

men nej. Krig och kungar och manliga politiker.

Den kvinna som fick mest uppmärksamhet under historialektionerna var Eva Braun.

Kul att vi har existerat.

 

Så slog det mig att den ståndpunkt som jag håller närmast hjärtat, feminismen,

ståndpunkten för kvinnors frihet och rättvisa över könsgränserna,

aldrig bedrivit några krig. Kan det verkligen stämma?
Jag googlade såklart.

Det finns ingenting om krig som någonsin bedrivits i feminismens namn.

Feminismen har aldrig svält, skadat eller förtryckt någon.
Den har inte ens saboterat ett endaste litet samhälle.

Däremot var en av de översta söksvaren på Google såklart en Flashback-tråd.

Jag kände mig destruktiv så jag klickade på den.

Huvudfrågan inleddes såhär:

 

Jo alltså såhär är det.
1. Om feminismen fått styra hade något krig aldrig brutit ut i Sverige.

Feminism och krig är som tandkräm och apelsinjuice. Det går bara inte.

Det är cirka 300 år av aktivism utan krig beviset på.

 

2. Om det blivit krig i Sverige hade såklart feminismen fått sig ett törn,

precis som allt annat konstruktivt i samhällsutvecklingen.

 

3. Så kallade "ultafeminister" (som jag tror att jag är, vad det nu är för något),

råder inte brist på uppskattning av män som individer. Det är den kollektiva manligheten,

den virila, destruktiva idealmannen, mansväldet, patriarkatet, som vi inte uppskattar.
Eftersom det förtrycker oss.

 

 

Tänk om alla feminister världen över skulle plocka upp varsin AK-47,

tåga ut på gatorna och bokstavligt talat KROSSA PATRIARKATET.

Bisarr tanke för det kommer vi aldrig att göra.

Vi viftar med böcker, fakta, studier, statistik,

ord om rättvisa och solidaritet, gemenskap och kärlek.

I något fall viftar vi med en hårig armhåla som folk blir skitförbannade över.

Det är tydligen mer skrämmande än att amerikanska soldater knackar på dörrar i Irak

och skjuter huvudet av folk för att de inte vet var nån Al-Qaida-gubbe gömmer sig.

Hjälp, en hårig kvinno-armhåla.

 

 

 

 

 

Ändå är folk skitskraja för oss. Tycker att feminismen har gått för långt.

Hur kan vi ha gått för långt?

Vi har inte så mycket som skadat en haltande myra eller ens en antifeministisk polis.

Vi beskriver verkligheten, belyser orättvisor för omvärlden, diskuterar

och uttrycker vår ilska över patriarkatet.

Kriget mot kvinnor pågår däremot hela tiden.

Mäns våld mot kvinnor är en patriarkal pandemi
- Gudrun Schyman

 

 

 

 

Jag är rädd för patriarkatet eftersom det vållar mina medsystrar smärta.

Eftersom män har mördat och förstört med allt från pilbågar till atomvapen.

För mark, pengar, olja, makt, religion, politik.

Det har aldrig kvinnor gjort, och feminismen kommer aldrig att göra det.

Därför är rädslan för feminismen ingen rädsla,

det är bara fjantig jävla feghet.

 

 

 

 

 

 

word. word. word. kommer fan aldrig sluta vara feminist.

uppskattar verkligen din blogg!