Den magen stirrade jag på medan jag gjorde situps i sängen när jag var tio år gammal.

Jag ville inte bli stark. Jag ville bli snygg som Pink.

 

 

Mamma har aldrig varit särskilt intresserad av smink,

men det lilla hon hade brukade jag kleta runt ögonen i smyg

innan jag somnade på kvällen, så att jag skulle ha sminket kvar på morgonen.

Jag fick inte sminka mig innan skolan då (tack mamma, bra försök),

men på morgonen lyckades jag ibland komma undan med gårkvällens sminkrester.

Jag var elva år då. Ville ha smink.

Ville vara snygg som de snygga kvinnorna på de snygga bilderna

för då skulle alla tycka att jag var snygg.

 

Och har egentligen inget med feminism att göra

samtidigt som det är ett perfekt bevis på varför feminism är så jäkla viktigt.

 

 

Det bästa svaret jag har på "Du som är så feministisk, varför sminkar du dig så mycket?"

är "För jag vill bli fin och tycker det är kul att sminka".

 

För att jag är djupt påverkad av idealet som säger hur en kvinna bör se ut.

Så djupt påverkad att jag mår psykiskt dåligt när jag inte känner mig fin (= jättesminkad).

 

 

 

Enda gången jag kan komma på, när jag känner mig lycklig utan att känna mig vacker

är när det genuint inte spelar någon roll alls hur jag ser ut.

Då är jag lyckligast.

 

På andra plats kommer:
När jag känner mig oemotståndligt snygg bland folk som inte älskar mig ett dugg.

 

 

 

Trots min feministiska ideologi som jag håller i ett järngrepp långt in i själen,

så kan jag inte undkomma det faktum att jag själv är ett förlorat offer

i en värld med extrema ideal som ärrat min egen självbild lika hårt som för alltid.

Och det kommer jag nog aldrig komma undan.