Allt som skrivs nedan är sanning.

 

 

Jag har många väldigt viktiga, krävande och stora projekt att göra inom väldigt kort deadline.

På grund av detta "firar" jag påsk ensam, med skolarbete och arbete och projekt.

Jag har inte träffat min familj och låter inte min pojkvän (som jag inte träffat på en månad) 

komma hem. Inte använt min mobiltelefon. Ja ni fattar. Det är synd om mig.

 

Jag har så mycket att göra, inom så kort tid

 att jag vaknade idag och var fullkomligt apatisk. Länge. Som en sten.

Sedan försökte jag skriva en lista över jag måste göra,

men blev illamående och spydde lite innan listan var klar.

Jag har haft två nervösa sammanbrott och tre panikångestattacker idag.

Jag har vaggat i fosterställning på golvet under okänd tid.

Jag har slagit mig själv i huvudet, kräkts, varit apatisk, vrålat, gråtit, pratat med mig själv,

ja alla klychor och lite till.

Och hoppats att jorden skulle gå under.

 

Mellan dessa attacker var jag produktiv med hjärtat i dödsläge och ångestens spya i halsgropen.

Jag skrev i nästan sju timmar. Jag blev klar med det första projektet.

 

Andas.

Upptäckte att jag råkat spara en annan fil över projektet som jag ägnat sju timmar åt.

Upptäckte att projektet var BORTA.

Två timmar på att felsöka och genomsöka och hjälpsöka efter filen.

 

Idag har jag lidit för intet. Måste börja om. Nu ännu stressigare.

Mer stressad än jag någonsin varit i mitt liv. Jag har aldrig fått ett nervöst sammanbrott innan.

Jag är en egentligen en chill person.

Idag har jag varit det vrakigaste vrak som någonsin hittats på havsbotten.

 

 

 

 

 

 

 

 

Och nu när jag skrivit om min dag

och läst igenom det

så känns allt så otroligt mycket bättre.

För det är bara så komiskt.