Det ser bra ut på papper.
Jag har fått uppfattningen att Sverige är stolt över sitt liberala förhållande
mellan lärare och elever på skolor. Utbildningskvalitén är sisådär kan det erkännas,
men eleverna mår generellt sett bra! Bättre än snittet i Europa.
Eleverna blir sedda, heter det. Kontakt med lärare, heter det.
Det anställs lärarassistenter, åks på "teambuilding"
och fixas kurator med universitetsexamen.
En konflikträdd och sexistisk kurator, men det ser ju fint ut på pappret.
Och så naturligtvis det ständigt återkommande UTVECKLINGSSAMTALET,
där läraren berättar för dina föräldrar hur dålig eller bra du är.
Och så fokus på vad du måste bli bättre på.
Finns det inget dåligt så hittas det på, exempelvis som jag fick höra:
"du borde inte dela med dig av dina åsikter hela tiden".
Du måste bli tystare.
Du måste bli bättre på det vi säger att du ska vara bra på.
I högstadiet kritiserades jag så hårt för min icke-insats på gympalektionerna
att jag började gråta av förödmjukelse. = tvingas förödmjuka sig själv.
Ingen tänkte någonsin att det kanske var gympalektionerna som
"verkligen måste skärpa sig".
Det där utvecklingssamtalet ska tydligen vara någonting fantastiskt konstruktivt
och som namnet antyder, utvecklande.
Det ser bra ut på papper.
Efter snart 15 år av undervisning med ojusterbar och påtvingad underlägsenhet
i förhållande till befallande lärare, har det enda jag verkligen lärt mig
varit att ordens makt är viktigare än maktens ord.
Den officiella maktens ord saknar betydelse
så länge du har ordens makt och frihet att uttrycka det.
Du är din egen makt. Respektera dig själv.
Kommentarer
Postat av: Före detta Realist
Om du inte har sett half nelson så gör det. Gillar den typen av lärare
Svar:
Melissa
Trackback
