För tre månader sedan slutade jag med p-piller, efter att ha brukat p-piller i sju år utan paus.

Och inte vilka p-piller som helst, utan såna som tog bort min mens i sju år.

De innehöll mycket testosteron, tror jag. Eller ingen östrogen. Vilket som.

Cerazette heter dem.

Cerazette gjorde mig väldigt belåten. Jag gick ner i vikt, mina oversized tuttar krympte,

och mina känslor domnade. Jag blev sällan attraherad av någon eller särskilt emotionell.

Det var skönt.

 

Men nu slutade jag för tre månader sedan, och jag känner mig som 15 igen

(jag var 15 när jag började äta dem). Det känns som att jag återfått mitt periferiseende,

och mina tuttar har svällt upp som ballonger. Blir kär i allt och ledsen för allt möjligt.

Känslorna KÄNNS! Är detta livet? Är det därför folk gillar kärleksfilmer?

Inser verkligen hur avtrubbad de där p-pillerna gjorde mig.

 

 

Hur som helst. Mitt i allt detta satte jag på en gammal EBBA GRÖN-samlingsskiva.

Ebba Grön var mitt favoritband när jag var 15. Och herregud.

När jag blundade och lyssnade så VAR jag 15 igen. Det var EXAKT samma känsla.

 

Så nu är jag 15 igen, inte 22. Min hjärna och mina hormoner säger det.
Bara så ni vet.