Jag har för fanken blivit en sån där socially awkward person

 

Hej! Nu har jag börjat på ett nytt universitet, ny klass, ny stad och ny bostad. En såndär korridor.

Det innebär många nya människor.

 

I åldrarna bebis fram till för ungefär tre år sedan var jag socialt utmärkt. Charmig och vältalig.

En sån som aldrig har några pinsamma tystnader och som de flesta gillar att snacka med.

Eller tragga, som vi säger i Skåne.

Första gången jag flyttade hemifrån var det till ett stort kollektiv med 30 studenter.

Jag blev kompis med alla utom en, inom loppet av ett dygn.

Numera är jag lika bra på att snacka med folk som kungen är på att hålla tal.

Det har alltså verkligen banat till en karrär i social inkompetens.

Socially awkward deluxe 2000.

 

Jag vet aldrig vad jag ska säga till folk under 50.

Folk över 50 är det bara att fjäska på och vara övertrevlig. De köper det.

Men folk under 50 är svåra. De har högre krav än så, inbillar jag mig

Jag överanalyserar ALLA nya sociala interaktioner jag har, särskilt det första mötet.

Och jag lyckas alltid säga fel saker.

 

 

 

Exempelvis idag, när jag har flyttat in i en finfin studentkorridor som ägs av en nation med

KLAR OCH TYDLIG rikting mot socialism, antirasism, frihet, kultur, estetik och jämställdhet.

I köket träffar jag en av grannarna för första gången, och vi berättar vad vi pluggar.

Jag pluggar Masters of Arts in Film and Media Production, heter det.

Han pluggar något i stil med Datalogistik. Fancy, säger jag.

Hehh, säger han.

Sedan blir det tyst i en nanosekund, jag får panik och får för mig att försöka vara sådär skönt cynisk,

och säger "Ja det är ju tur att vi inte pluggar typ, konst iallafall"

Sedan kommer jag på att det var det näst sämsta jag kunde säga i situationen,

det allra sämsta vore "du ser ut som en bajs och jag har bajs i rumpan".

Men jag sa det näst sämsta.

Hans reaktion: "Vad sa du? Konst?"

Panikartad Melissa:

"Ja asså hehe så man måste förklara för alla vad man egentligen vill jobba med hehe"

Som om konstnär inte var ett yrke. Det vet jag ju att det är! Jag ville bara vara kul.

Jag är så dålig.

Efter det banade det så kallade samtalet bara nedåt i en avgrund av tjära,

och nu är det skitstort raveparty i källaren, folk där nere jublar

så att det hörs till mitt rum på fjärde våningen. JAG VILL OCKSÅ REJVA!

Men jag vågar inte visa mig offentligt och riskera att vara dålig.

Jag som var Hässleholms självutnämnda partydrottning en gång i tiden.

 

 

Såhär ser mitt nya studentrum ut just nu.

Mer än hälften är kläder.

 

Och såhär ser jag ut just nu, eller iallafall igår.

 

 

 

Jag vill börja bete mig som folk igen,

och ha trevliga konversationer med nya människor,

men klarar inte av pressen av att göra ett gott första intryck.

Det kan väl inte vara en störning när jag är fullkomligt medveten om det.

 

Äh. Det är nog bara en fas.
Vi kan bara hoppas att det inte är FAS 3, för alla vet vad som händer efter det
*drar pekfingret över halsen*.

 

 

Reaktionen får stå för din samtalspartner. Flytta till Malmö nation. Samma konversation i korridorkök där hade gett dig en vän för livet. Och rejv i källaren därefter

många människor känner nog att dom säger dumma/ opassande saker o gör bort sig. Idag ska man ju vara så cool, avslappnad o allmänbildad vilket självklart leder till att man är nervös över vad folk ska tycka o rädd för man ska säga nåt skumt, det du sa är inte farligt. Det viktigaste att tänka på i denna lilla onda tanke cirkel du verkar va i nu är att inte tänka på det... Just go with the flow. Du är ju bra som du är.

datalogi perhaps? ~~