En del drömmer bara men ofta ibland
Jag har aldrig sett varken en svart eller vit person, någonsin
då plötsligt en skolklass med "svarta" barn sjunger en sång
om att ta upp vapen och skjuta grisar ("vita" människor) till melodin av Land of 1000 dances.
På något vis gillar jag den versionen
eftersom den gestaltar den radikala turbulens som rådde mellan "vita" och "svarta" på den tiden.
Jag skriver "vita" och "svarta" inom citationstecken
eftersom denna text är svart och bakgrunden är vit.
Jag aldrig sett varken en svart eller vit person, i hela mitt liv.
Alla människor i hela världen är bara olika nyanser av beige och brun,
och jag kan inte komma på en bra anledning att kategorisera människor som svarta eller vita.
Att olika hudnyanser har skapat så oerhört mycket hat och våld genom historien kan jag dock förstå.
Mänskligheten är väldigt korkad.
Åter till dokumentären.
När svenska journalisten Bo Holmström 1972 intervjuar människorättsaktivisten Angela Davis
som sitter häktad i USA, oskyldigt anklagad för medhjälp till mord, ställer han henne frågan
"Vad är din inställning till våld?". Davis blir upprörd och svarar
"Frågar du MIG om min inställning till våld? Jag finner det otroligt.
För det betyder, att personen som ställer den frågan har absolut INGEN ANING
om vad svarta människor har fått erfara i detta land
ända sedan tiden då den första blev kidnappad från Afrika."
Ett annat citat jag älskar från dokumentären är:
"Black is beautiful, but black is not power. Knowledge is power!"
Mänskligheten saknar kunskap. Därför är den svag och därför är den våldsam. Punkt.
14 foton jag gillar + ett filmklipp från New York City = detta inlägg
Min vän Ronja och jag i USA för två månader sedan.
Till vänster: En läskig stig i Kroatien som jag och Drazen gick vilse på.
Till höger: En förbluffande vacker plats i Kroatien som vi badade på.
En söt liten pojke styr reggaemusiken åt ett par äkta reggae-personer för ganska länge sedan.
Jag och min älskling i Zadar.
Jag och min älskling i Zadar + folk som tittar på oss.
Jag sminkar mig på festival.
Till vänster: Min mamma cool på Manhattan.
Till höger: Min mamma stövelkastaren. Rosa stövel halvvägs ur bild till vänster.
Jag på Times Square.
Dad och jag en molnig dag i somras.
Till vänster: Jag och kompis i NYC
Till höger: Farfar, gammelfarfar och jag.
Min familj ensamma i en tunnelbanevagn på väg till Coney Island.
Och här är jag på en båt i NYC.
Söta hundar
mörker
Om jag försover mig så missar jag solnedgången.
Måste alla inlägg ha en värdig rubrik?
Och jag är väldigt, väldigt glad.
Slet precis av mig strumpbyxorna, vilket är ett plagg jag anser vara satans påfund.
Benen ser väldigt slanka ut i dem, precis som med klackskor.
Men fy fan vad obekväma de är. Precis som klackskor.
Jag är ändå glad. Har fått många slängkyssar och pratat om bra saker.
Dansat på olika bord till olika låtar och druckit olika alkoholhaltiga drycker.
Man skulle kunna säga att jag är full. I skrivande stund.
Känslan för att skriva sitter kvar i hjärtat, och hjärtat sitter kvar i fyllan
så jag är fullt benägen till att skriva några förmedlande rader på min blogg
innan jag går tvärs över gatan för att beställa en stor fet pommes
med någon underbart stinkande sås.
Sedan ska jag njuta av mitt tillstånd och drömma tunga drömmar om ingenting.
Det är skönt att vara vid liv.
Detta är jag i skrivande stund.
Lite oskarp. Precis som jag känner mig.
En stark rekommendation
Här kommer en fett bra låt med en fett bra grupp.
Ett band från millenium två men som påminner mig om nittonhundraåttiosex.
Typ Erasure fast bättre.
Shit vad glad jag är. Fy fan vad bra de är. Kite var namnet och finns på Spotify.
Smälta in eller sticka ut
Tiden då man inte kunde klaga över någonting, för då var man emo.
Man fick inte ens vara ledsen. Och absolut inte svarthårig.
Allt som associerades till någonting dystert eller mörkt var emo och dåligt.
Stilepoken vi går igenom just nu vill jag kalla anti mainstream-tiden.
Det är en slags motreaktion till emo-tiden, då alla skulle tycka, reagera och känna likadant.
Numera bör man däremot inte göra någonting som någon annan redan gjort,
för då är man en copycat och mainstream.
Man bör inte ens lyssna på populär musik. Och absolut inte läsa kända bloggar eller böcker.
Helst ska man sitta inne med en massa alternativ indie-kunskap om någonting djupt.
Eller vara cool och inte reflektera särskilt djupt kring någonting.
Det är skitsvårt att hitta mig själv i en värld fylld till bredden av av trender
som passerar innan jag hinner ta ställning.
Särskilt när jag inte vet om jag borde smälta in eller sticka ut.
Jag kan liksom inte riktigt bestämma mig för vilket som är svårast.
Som Håkan Hellström säger:
"Det här med att vara sig själv och så, det är bland det svåraste man kan vara.
Det kriget utkämpas hela tiden, hos alla människor."
En sympatikers bekännelser
Ibland sympati-gillar jag bilder eller uppdateringar på facebook,
bara för att personen ska få iallafall minst EN gillning på det som lagts upp.
Och när jag korsar ett övergångsställe försöker jag få ögonkontakt med bilföraren och le.
Som en tacksam gest mot bilföraren som tvingats stanna eftersom jag har så dålig timing
och alltid måste korsa vägen just precis när en bilist hade tänkt köra där.
Jag är fan alltid i vägen.
Är det normalt?
Underbart oförutsägbart
Detta är jag utklädd:
Detta är jag utklädd, samt en relativt hög dos Photoshop:
Hade jag varit förutsägbar, så hade jag skrivit - Don't hate the player, hate the game.
Men det är jag inte, så det gör jag inte.
Men jag fick till ett litet betydelsefullt hjärta i mitten av dubbelbilden ovan.
Det ska symbolisera kärleken jag har till mig själv. Hihi.
Idag säger jag grattis
som äntligen tagit det stora klivet mot att bli en ansvarsfull djursympatisör.
Han har nämligen beslutat sig för att sluta äta djur, som han visserligen tycker smakar gott.
Men en god maträtt är inte värt priset de miljontals djur utsätts för i torterande djurmördarfabriker.
Dessutom är vegetarisk mat också sjukt god.
-Samvetet hann ikapp mig, säger han om beslutet.
Förövrigt inleddes Förintelsen med att någon sa "De är bara djur".
Tänk på det.
Ingen varning för starka bilder här. Snarare Varning för verkligheten.
Mamma Scan hälsar och hoppas hennes köttbullar smakar.
Jag har varit i en gruva efter ett hjärta av guld
Min granne spelar Heart of Gold precis lagom högt för att det ska låta dovt in till mig.
Jag duschade nyligen jättelänge. Sedan smorde jag in hela mig med kokosnöt-lotion
och nu sitter jag med blött hår i min badrock och doftar ljuvligt.
Eller kanske är det en morgonrock. Jag har aldrig förstått skillnaden.
Men jag gillar flera typer av rock.
Tre saker om mig:
1. Jag äter kiwi med skalet på
2. Jag äger en fantastiskt stor mängd smink. Exempelvis 16 läppstift och lätt över 100 ögonskuggor.
3. Jag är inte särskilt förtjust i öl
Heart of Gold är en väldigt fin låt. Jag tror jag älskar den.
Här är ett foto på mig och min kompis Josefine när vi var 10 år. Fast jag har känt henne längre.
Jag tror jag älskar henne också. Här är hennes blogg: Josefines tokiga blogg 
Puss och Kram. Fast man pussas ju aldrig nu för tiden.
Barbie-Melissa
Jag skulle på maskerad. Det var kul.
Extremt kvinnoförtryck i Afghanistan har inte med feminism att göra
är den om kvinnoförtrycket i Afghanistan, Pakistan och Iran.
De okunniga små antifeministerna brukar säga:
Hur orkar du lägga ner så mycket engagemang i svenska jämställdhetsfrågor?
Hur orkar du gnälla om småsaker när kvinnor i mellanöstern stenas för ingenting?
TÄNK PÅ KVINNORNA I AFGHANISTAN! DOM ÄR FANIMEJ FÖRTRYCKTA!!!
...
Kvinnoförtrycket i Afghanistan är inte en fråga för vanliga feminister.
Det finns ingenting vi kan göra åt decennier av miljontals människors extrema kultur.
Däremot är det fruktansvärt brutala kvinnoförtrycket i Afghanistan
en väldigt viktig fråga om mänskliga rättigheter.
Det är en fråga för Amnesty, Human Rights, UNHCHR, storpolitiker och andra makthavare.
Tro mig, hade jag varit en stor hjälporganisation för mänskliga rättigheter,
så hade jag kämpat hårt för att förändra jävligt många orättvisor i världen.
Att kvinnoförtrycket i Afghanistan är minst sagt oacceptabelt ser jag som en självklarhet,
och jag tar för givet att de allra flesta i västvärlden håller med.
Kan vi prata om feminism nu, eller vill ni fortsätta prata om världsproblem?
För det är inte riktigt samma sak.
en av de bästa män och förebilder som finns här i världen
Håkan Hellströms ord till de som ser honom som en förebild:
"Jag tycker ändå... Just det här med att vara sig själv och så,
att det är bland det svåraste man kan vara liksom.
Det kriget utkämpas hela tiden, hos alla människor. Med all reklam
och idolfabriker som säger åt dig hur du ska bete dig för att kunna nå fram.
De försöker att ruska fram det genom att...
Du ska gå till nånting. Sen ska du skaka på huvet där borta.
Sen ska du... Sen ska du vara mer utåtriktad!
Pfft. Du ska vara mer INÅTRIKTAD, säger jag.
VÄND DIG INÅT, vänd dig inte utåt, tänk bara inåt hela tiden
så kommer du KANSKE hitta nånting.
Så det är det jag skulle vilja vara en förebild om... Det är att bara försöka känna efter själv
och gå sin egen väg och inte ta åt sig så mycket.
Det är väl det lilla jag kan erbjuda i form av förebild. Eller vad jag ska säga.
Fan vilken lång harang."
Citat Håkan Hellström från dokumentären 2 steg från Håkan.
En fantastiskt fin dokumentär förövrigt. Den finns att titta på här:
http://svtplay.se/v/2556999/k_special/2_steg_fran_hakan
Och citatet jag valde ut och älskar ligger på 51:40. Ni borde verkligen lyssna på det.
Han skrattar till och stakar sig och knäpper med fingrarna när han får till en formulering.
Det är så fint och genuint att min hals vibrerar lite och små tårar lägger sig över ögat.
Hjärtat bultar av kärlek
och plötsligt kom jag ihåg varför jag älskat artisten Håkan Hellström så oändligt mycket
i så många år. 
Jag har inte alls lyssnat särskilt mycket på hans två senaste album, eftersom jag inte förstår dem.
Men de fyra första har jag och kan utantill.
Jag tror att man måste ha en lite vilsen själ för att djupt uppskatta Håkan Hellström.
Halva gymnasiet var jag så trygg och säker på allt att jag inte behövde hans musik.
Men i högstadiet var jag förvirrad och fann en enorm trygghet i hans texter.
Att den själsliga okunskapen skulle återkomma som vuxen studernade kvinna på universitetet,
det hade jag aldrig kunnat ana.
Men jag är tacksam för min nuvarande vilsenhet, för kärleken som glöder i hjärtat
när det möts av en för stunden helt perfekt Håkan Hellström-låt...
Den kärleken är lika storslagen som svårslagen.
Tre väldigt goda ting
kom jag hem och möttes av tre goda ting. Eftersom alla goda ting är tre. (Källa: Maraboureklamen)
1.
I mitt postfack låg den erotiska serieromanen Maran som jag ivrigt beställde förra veckan.
Efter att ha slitit sönder Adlibris-förpackningen låg den där och glänste i mina bara händer.
Jag kunde höra änglakören sjunga. Feministisk folktroporr har den blivit kallad, och jag förstår varför.
Helt perfekt för de som föredrar kombinationen erotik med förtrollande skönhet och cool dialog
istället för tillgjord förvrängd mansdominerad fuckmeintheass-porr.
För mer information eller beställning av Maran, klicka här: Mer om Maran
Den innehåller utan tvekan de snyggaste, galnaste och coolaste sexskildringarna jag någonsin skådat.
"Lina Neidestams suggestiva stil är både trolsk och oerhört cool.
Det är vacker, intelligent och feministisk folktroporr." Isabelle Ståhl, Nöjesguiden
2.
Min sambo Drazen har dragit till Stockholm för att titta fotboll (snyftningar),
MEN den goda nyheten är att han lämnade sin Ipad hemma i vår lägenhet.
För mig som inte äger något i-föremål är detta en big deal då tillgången av Fruit Ninja och Wordfeud
plötslig blir oändlig. Hejdå tristess och Heeeej timmar av fruktslaktande och ordvändande.
3.
Skafferiet är fullt av chips och godis som världens uppenbarligen bästa sambo inhandlat.
Det talar för sig själv.
Slutsats:
Feministisk folktroporr serieroman + Ipad + Godis = En jävligt bra kväll i sängen.
Hehhe ^__^
Mmmmm!!!!! :( :( :( :(
Scullissa
Igår kväll under en höstig vitvinsberusning på Kalmars bästa klubb (Lilla Klubben),
fick jag höra det igen.
Då och då händer det att människor låter mig veta att jag är lik Scully från tv-serien Arkiv X.
Jag kan inte räkna på mina fingrar hur många gånger det hänt,
för fingrarna räcker inte till.
Det roligaste är att vissa har freakat ut totalt, pekat frenetiskt på mig
och utropat: DU ÄR EN KOPIA AV SCULLY!!! FY FAAAN VAD SJUKT
Själv har jag aldrig kollat på Arkiv X, men tack vare Google har jag sett bilder på kvinnan.
Och därmed kan jag bara tacka! För Scully har visat sig vara en goodlooking maddafakka.
Asså vettefan.
Skaffa dig lite fiffi för fasen
Visst är Fiffi sådär trevligt känslig,
men jag har aldrig varit med om en tjej som skyddar sitt skrev i ett slagsmål.
Fiffi sitter så bra lite lagom skyddad från omvärldens hårda slag.
Stackars killar som har sitt kön hängandes så långt utanför kroppen.
Det är väl en nackdel dom får ta efter att ha förtryckt kvinnor i 2000 år + tilläggstid.
Och ja, jag kallar den för Fiffi. Eller Fiona om jag är på det humöret.
Vagina låter så allmänt och torrt (hehe), och Fitta låter sexullt. Fiffi vill faktiskt inte alltid vara sexuell!
Det officiella smeknamnet "Snippa" är det dummaste smeknamnet någonsin.
Ordet Snippa kom nämligen hundratals år efter originalordet "Snopp".
Snippan ska alltså vara tjejers motsvarighet till killarnas snopp. Det tycker jag är orättvist.
Nämen om vi tar det officiella smeknamnet på killarnas kön och förtjejligar det,
så får dom ju ett eget smeknamn! Jaaaaaa vilken bra idé!
Not.
Jag tycker det vore bättre om vi tjejer tar ordet Fiffi,
gör det till vårat eget till den grad att ordet Snopp låter riktigt slakt (hehe),
sedan kan någon jämställdhetskommitté sitta och försöka anpassa ordet Snopp så det låter mer som Fiffi.
Typ Sniffi. Så har killarna en motsvarighet till vår Fiffi, istället för tvärtom.
Jaaaaaaa vilken bra idé!
...
Kuriosa:
När jag var liten kallade mina föräldrar den för Pipi (pee-pee), eftersom jag är halvt amerikan.
De tyckte nog att det var ett internationellt och bra namn.
Dock blev det problematiskt när jag började leka med svenska kompisar
och blandade ihop Pippi (Långstrump) med pee-pee. Övrig kommentar om det avstås.
Mitt naturliga hår! På huvudet
Och alltid är svaret råttbrunt, eller cendré som vissa väljer att kalla det.
Efter att ha färgat håret varannan månad i sex år
och lyckats bära upp allt ifrån vitt hår med rosa slingor till korpsvart hår,
hade jag nästan glömt vilken min natuuuurliga hårfärg är.
Nu har jag inte klippt eller färgat håret på tio månader och här resultatet,
eftersom ni bryr er så jävla mycket.
And yeah, my hair is naturally curly maddafakkas!
Min naturliga hårfärg i armhålorna är dock några nyanser mörkare,
men det är aldrig någon som frågar om det.
Läppstiftet jag använder är min favorit. Den är färgstark, luktar gott och återfuktar läpparna.
Estée Lauders Pure Color 88 Rubellite var namnet. Lasting Shimmer står det på etiketten.
Jag fick 1 000 kronor av Estée Lauder för att skriva detta.
Skoja bara. Jag är ingen blogghora.
Här är en låt som passar perfekt till detta inlägg.
HAIR heter den och kommer från musikalen HAIR. Hör den! Se den!
Klicka hair!
Peace!
I sverige får man bara prata med främlingar när man är full
När jag rofullt lunkade runt i höstsolens Kalmar
rusade en man fram till mig från ingenstans
och sa att han ääääälskade mina örhängen.
Sedan berättade han om sin vinylsamling.
Sedan sade han hejdå och gick iväg,
utan att ens ha nämnt vädret.
Han verkade inte alls alkoholiserad eller liknande, bara social.
Jag som trodde det var emot svensk lag att i nyktert tillstånd prata med främlingar.
I berusat tillstånd däremot, verkar det olagligt att låta främlingar vara ifred.
Särskilt snygga tjejer.
Det är konstigt eftersom fulla människor är de jobbigaste människorna.
Förövrigt så vill jag säga GRATTIS till Henrik Hallberg i min klass
som fyller trettio år idag. Det är någonting fint med att fylla trettio.
Särskilt idag.
Här är en bild på mig i Central Park.
Nu ska jag locka håret och sminka mig, för att jag är tjej.
Hejdå.
