Jag ska inte förändra mig själv men försöka förändra världen.

Det knastrade i mina hårtoppar när jag rörde dem
och stråna gav vika i protest mot min uteblivna ömhet.
Men nu har jag visat mitt hår lite kärlek igen.
Med hjälp av mammas plånbok och Hässleholms bästa frisör blev ett matt och stripigt fluff
till ett mjukt och bedårande hår att pryda mitt huvud varje dag.





Förövrigt så saknar jag min pojkvän Drazen så mycket att det svider överallt.
Ändå har vi bara varit ifrån varandra i en vecka.
Snart ska han vara ifrån mig ett halvår.

Jag kan vara självständig men jag behöver honom.
Det är inte osjälvständigt att behöva någon jag älskar.

---

Sedan verkar det ha skett ett oavsiktligt byte mellan min blogg och min facebook
eftersom jag skriver starka åsikter på facebook
och banala vardagsgrejer på bloggen
när det borde vara tvärtom.

Det beror nog på att jag får mer respons och har större publik på facebook.
Vilket är sorgligt.

Jag älskar djur. Jag älskar katter.
Jag vill inte vara allergisk mot söta små katter.
Men katterna hatar mig för de gör så att jag inte kan andas.
Det är så synd.
Jag gillar ju katter.

Hade hellre varit laktosintrollerant eller något meningsfullt.

Och för er som inte firar jul,
här får ni något kul.




Jag ska se honom i Köpenhamn 27 Januari med min dad. Det ska bli fett.
Men nu är det julafton. Det är också fett.
Ta ta!

En kväll som denna
vill jag ha en penna
ett papper och inspiration
men en laptop med knappar
och en Iphone med appar
sänker all min ambition

En vild fantasi 
kan skapa magi
och ge mitt glödande hjärta en själ
men teknologi
gör min själ mindre fri
att göra det jag vill så väl

När jag väl kommit på nåt
uppstår ett avbrott
och min lilla inspiration bara dör
men det är svårt att ignorera
för de blir bara flera
små oviktiga saker som stör

Facebook - bara för att
Youtube - för skratt
trots att jag klarat mig utan
bloggar som prisas
och annat som visas
i denna ytliga rutan.

Men trots dessa fel
är denna dikt snart hel
så jag äntligen kan logga ut
och känna mig glad
bara en sista rad
så min dikt får ett värdigt slut.

Jag gillar verkligen julen och julpynt.
Julpynt är det finaste pyntet som finns.

Allt annat pynt bleknar i jämförelse med julpyntet.
Eftersom alla andra högtider bleknar i jämförelse med julen.

Här får ni någonting mycket vackert från en mycket vacker man.

Känslan av NUET fyller mig
utan att det inte märks förrän efteråt
i ett annat NU. 
I framtiden ser jag tillbaka på det där NUET
och minns det som DÅ
för då var framtiden NU.

Första gången jag tänkte den tanken var i skolbussen på väg till min lågstadieskola.
Jag var nio år och tänkte "Detta är NU. Snart kommer NU föralltid vara DÅ".
Och jag ansträngde mig allt vad jag kunde för att för att fastna i den stunden
så att jag alltid skulle komma ihåg den.

Sedan dess har jag i vissa stunder valt att plocka fram den där ansträngningen,
som gör att jag inte glömmer.
Ibland när jag ligger och håller om min kärlek eller ser en fantastisk vy på en resa
spänner jag alla mina sinnen och tänker "NU NU NU!".
På så vis glömmer jag aldrig just det där NUET.



Man skulle kunna kalla det en superkraft.
Att jag kan välja mina minnen i förväg.

Jag är så glad, glad, glad, glad!
Anledning? Jo

1. Jag har fått praktik!
2. Allt löser sig till slut




De ofantligt tunga problem jag kände att jag hade i högstadiet,
som jag trodde skulle äta upp mig inifrån och döda mig,
har jag sedan länge glömt bort.
Var söndag i högstadiet hade jag en fet klump i magen inför simningen på måndags-idrotten,
eftersom jag skulle bli tvungen visa mig i bikini för hela klassen
och få stå ut med spydiga kommentarer och stirrande blickar.
Vem kommer ihåg det nu? Bara jag.
Ändå var det alla andras åsikt som bekymrade mig så djupt.


Varför bekymrar vi oss så mycket om vad alla andra tycker om oss
när alla andra bara bekymrar sig om vad andra tycker om dom?
Det är ju fullkomligt meningslöst och känsloslösande.

Jag förstår inte varför människan måste vara så känslomässigt komplicerad.
Det försvårar ju hela livet, som egentligen är det vackraste som finns.
Och med facit i hand så löser sig allting. Till slut.

Om inte facit har tryckfel.
Men det är en annan spekulation som vi får ta med Tryckfels-Nisse
alternativt Ansvarig Utgivare av Livet. Vem det nu är.

Min blogg har alltmer börjat likna en bilderbok på sistone,
eftersom jag inte har tid att skriva ner mina reflektioner.
Jag är seriös journalist nu förstår ni.
På min meritlista har jag Mando Diao, Black Jack, Henrik Rydström, Babian
och sist men inte minst: Migrationsverkets presschef Johan Rahm.

Nu åtestrår bara Dalai Lama, sedan är listan fulländad. Typ.



Men jag har några problem.

1. Jag har inget körkort. Det funkar bra för mig. Problemet är att arbetsgivare är av annan åsikt.

2. Jag har inte köpt en enda julklapp än sålänge, och vet fan inte vad jag ska köpa till någon i år.

3. Jag har praktik vecka 3-7 och har ännu ingen praktikplats. Anledning finner ni på punkt 1.





Förövrigt har jag sett två legendariska filmer på sistone. Scarface och Breakfast at Tiffany's.
Blev besvikan på båda. Fattar ingenting. Ska aldrig se en hypad film igen.
Och det är just därför jag ännu inte sett Avatar.