Det är tragiskt hur dumma svenskar är. 
Så egoistiska, rädda och sprängfyllda av ignorans,
samt fullkomligt ovetande om vad fan som är viktigt.


En nära vän kunde inte ta sista bussen hem eftersom han inte hade kontanter
och ingen på den nästan fulla bussen ville låna honom 22 kronor
så han lämnades kvar på perrongen i snöstorm med tre mil hem.

Han berättade en natt att han vill till Bangladesh.
- Men det är jävligt mycket fattigdom och misär där, sade jag.
- Dom hade lånat mig pengar till bussen, svarade han.




Människor blir inte lyckligare människor av pengar och materiella ting.
Ett liv i rikedom är ett liv i ständig strävan efter mer av allt.
Rika människor blir sämre på att vara människor. Handikappade. Funktionshindrade.
Vi orkar inte längre gå någonstans eftersom vi tar bilen överallt, hela tiden.
Vi kan inte prata och leka eftersom Tvn visar plastdrömmar från USA
och vi läser inte böcker
eftersom vi hellre läser någonting fullkomligt meningslöst på facebook.

Ingenting tyder på att en människa blir lyckligare av en Ipad, superTV, 
rolls royce, sidenlakan, sjurättersmiddag eller ett guldhalsband. 
Alla behov av prylar är en illusion skapad av stadsmakterna och producenterna
för att ge dessa makt och pengar till oändligheten och vidare
(eftersom de aldrig någonsin kommer bli nöjda och lyckliga)

Min dröm är, istället för att bli ekonomsikt oberoende,
att bli psykiskt oberoende. Oberoende av propaganda, influenser och skitsnack
som både media och den privata kretsen skapar och kastar på mig.
Tänk att ha ett psyke starkt nog att ingenting kan bryta ner, påverka eller manipulera.

Jag tror inte att barnen i Bangladesh blir hjärtekrossade
om de inte får det där PS3spelet i BR-katalogen.
Människor i Bangladesh blir inte deprimerade eller utbrända var tredje månad.
Varannan amerikan går till en psykolog.



Det är vi som är världens verkliga misär.

Jim Morrison är den vackraste man jag vet.

1. Insekterna sover
2. Att raka benen var tredje fredag eller så
3. Halsdukar
4. Istappar
5. Att gå i riktiga skor istället för opraktiska flipflops
6. Att inte få dåligt samvete av att vara inomhus
7. Att slippa sommarplågor
8. Glögg

Jag kan inte komma på fler saker jag gillar med vintern








update:
Hur kunde jag glömma det allra, allra bästa med vintern? Julen!
tusen tack Hannah Berggren för påminnelsen om att julen äger rum på vintern.  

Efter den mest trivsamma och trygga helgen på väldigt länge
följde någonting jag haft ångst för sen den där jävla remissen damp ner i brevlådan.
Att operera bort en visdomstand hos käkkirurgen.

Jag avskyr enkla, rutin-tandläkarbesök, 
så bara vetskapen om att någon skulle skära och sy i mitt tandkött
fick mig att spilla några patetiska tårar innan jag shotade en äcklig sörja lugnande medel.
Efter lugnande-drinken ledde sköterskan in mig i ett "vilorum"
och jag fick en klämma runt mitt pekfinger och en manick som mätte min puls.
Som högst var den på 108 när jag låg helt stilla.

Mamma var jättesnäll och satt bredvid mig hela tiden.
Själva operationen var läskig. Dom satte ett grönt skynke över hela mig, 
med hål för munnen och näsan. Jag kunde inte se eller höra någonting, bara känna.
Bedövningssprutorna sved men ju mer obehagligt allt blev,
ju högre skruvade jag upp musiken i Ipoden jag fick låna av min lillebror.
Man skulle kunna säga att The Jonas Brothers lindrade operationen.




Nu har jag en massa stygn i tandköttet, det gör ont när jag ler och pratar.
Mina kind är svullen till den grad att jag ser ut som en hamster
och hur hungrig jag än är så orkar jag inte äta.
Det är inte mödan värt.





ps.
Detta inlägg är enbart till för att redovisa hur synd jag tycker om mig själv.

För relativt längesedan hade jag en pojkvän som var snäll, söt och ganska smart.
MEN en dag såg jag att han hade en utviksbild av Elita Löfblad
som skrivbordsunderlägg på datorn. Jag blev arg.

Jag gick surandes till busstationen och väntade på bussen hem.
Han följde skamset efter mig. Efter ett tag log jag mot honom.
- Hur arg är du? frågade han tveksamt.
- Såhär, sade jag och kysste honom intensivt,
varpå jag bet av en  bit av hans tunga och spottade ut på marken
precis innan jag klev på bussen.

Det var i femte klass.
Han kan fortfarande inte prata normalt.













Ps.
Denna historia är inte helt sann.

Vet ni vad detta är?

inte jag heller men här kommer en till.

Sedan min första pojkvän har jag överanalyserat män.
Följt deras blick och tolkat kroppsspråk, tonläge och ordval. Känt av vibbar.
Trodde jag.
Men var gång jag vilat huvudet mot ett mansbröst med dova hjärtslag mot kinden,
och ställt frågan "Vad tänker du på?" har jag blivit lätt besviken. 

De tänker aldrig på att låten i bakgrunden går i takt med mina andetag,
på hur mitt hår doftar eller det förflutna, framtiden, glädje eller sorg.

Dessa män jag uppriktigt nyfiket och med romantisk förväntan frågat
"Vad tänker du på?", har svarat att de börjar få kramp i armen.
eller att de är trötta. eller behöver gå på toa.
Eller något liknande eller inget särskilt eller inget alls.






En gång tittade jag djupt in i en flammas ögon och lade huvudet på sned
- Vad tänker du på? frågade han mig.
Jag tänkte på att hans hy såg helt perfekt ut i det där varma kvällsol-ljuset.
- Inget särskilt, svarade jag.

En liten lyckoblixt slår ner i mig var dag
när jag lutar pannan mot bussrutan och stirrar ut på en den trötta solen vid horisonten,
De små blygsamt namnlösa öarna med utrotningshotade växter
och moln som tar gestaltning i allt från Peps Persson till förvrängda fallosar.

Samtliga foton är tagna under min busstur hem från skolan.










Utsikten från Ölandsbron i gryning och skymning är uppskattningsbart
och såklart mycket vackrare i verkligheten än på mobilfoton i en blogg.

kan inte somna
vill inte vakna

kan inte känna
vill inte sakna

kan inte visa
vill inte gömma

kan inte minnas
vill inte glömma

kan inte ha
vill inte få nog av

dig