Att lämna är det svåraste

 

 

Imorgon åker jag tillbaka till Sverige efter tre månader i USA.

Jag har redan gråtit två gånger.

Det är aldrig platsen eller grejerna som är svåra att lämna.

Det är människorna.

 

 

 

Vännerna vars närvaro jag inte kan njuta av tillräckligt mycket.

Familjen som gjort mina tre månader värda att sakna och minnas.

 

 

 

 

Att lämna ska bli skitsvårt.

Jag kan inte vara tacksam nog för att jag har fått ha denna tid med dessa människor.

Kommer aldrig att begripa hur jag förtjänat att vara omgiven av så många hjältar.

 

När någon kritiserar mig och mina åsikter

 

 

Miley Cyrus är en stjärna

Jag har aldrig varit förtjust i Miley Cyrus tidigare, men nu ska jag älska henne i protest.

 

Nämen ska en kviga verkligen göra så??? Så fruktansvärt olämpligt!

Justin Timberlike sjunger "roliga" sånger om att ha sex med varandras mammor,

Robin Thicke blåser cigarettrök i unga tjejers ansikten i sin musikvideo

och typ alla hiphopare någonsin sjunger om slynor och kåthet och kroppsdelar.

Samt tar sig på könet typ, hela tiden.

Vissa manliga artister släpper aldrig greppet om sin penis.

 

MEN när Miley Cyrus hoppar runt i en jävligt fashionabel latexbikini och tar sig på könet,

då går jorden under.

Då ska vi skämmas och hon skämmas och alla ska skämmas!

 

Och enda skillnaden är, egentligen

att hon har en vagina och inte en penis.

 

 

Som sagt, har aldrig brytt mig om Cyrus. Men nu skall jag dyrka henne,

bara för att alla andra hatar henne av den mest oigenomtänkta anledningen hittils.

 

 

 

 

ps.

det enda dåliga miley gjorde under uppträdandet var att gå nära äcklet Robin Thicke :(

Hoppas hon inte fick syfilis av hans blotta närvaro.

 

eller hur

 

 

Har alltid tänkt att det finns en anledning till att skidsemester nästan rimmar på skitsemester.

 

 

 

 

 

Längtar förresten jättemycket efter Smålands Nation och att bo med likasinnade.

Jag träffar folk med samma åsikter som jag ungefär lika ofta som jag träffar någon med olikfärgade ögon

eller åtminstone olikfärgade naglar.

Hoppas bara det inte också bor spindlar där, för jag har fobi

och vill inte vara likasinnad med en spindel.

 

Det vanligaste efternamnet per land i Europa

 

Data från 2013.

 

Lewis's Law

 

 

 

 

1620 kalorier

Nu ska jag dela med mig av något personligt och relativt tragiskt.

Läs inte om du inte vill.

 

 

 

 

Jag är en förespråkare av att skita i ideal och normer.

Fett är snyggt, fult är fint, fint är fult. 

Jag tycker att det finns en briljant skönhet i det avvikande, det generellt ansedda "fula".

Och jag avskyr att det fokuseras så mycket på kvinnors och flickors utseenden,

HELA TIDEN.

Varenda flickas andetag förgiftas med fokuset på hennes utseende.

Och jag har varit smittad av viruset så länge jag kan minnas.

 

 

Jag hatar innerligt att känna mig fet och ful. Hatar till besatthet.

Det är tungt och psykiskt och oändligt och obotligt.

Jag har faser då jag i månader går och tänker på och föraktar mitt eget fett

varje vaken minut. Kan inte bete mig normalt bland folk på grund av skam.

Det låter sjukt när jag beskriver det, men jag tror det är ganska normalt.

 

Här i USA står antal kalorier "per portion" på ALL föda.

Kalorierna är alltid för många och portionerna är alltid för små.

Exempelvis räknas fyra chokladgodisar som en portion

och på förpackningen står det 190 kalorier per portion.

En liten flaska apelsinjuice från affären är 230 kalorier.

Jag bör inte äta över 1620 kalorier per dag.

Men det gör jag ändå, sen sitter jag här och stirrar på min mage.

Försöker skita i det. Försöker vara cool, en bra förebild, en bra feminist

och bära upp fettet med stolthet

men alla kläder sitter fult och jag hatar mig själv

precis som en 13-årig förvirrad flicka hatar sig själv.

Medvetenheten om mitt utseende, och förtvivlan som följer när jag misslyckas

går hand i hand, rotade i mitt psykes djupaste brunn.

 

 

 

 

Min personlighet är motbjudande, min kropp är vidrig, jag är ful.

Vissa stunder är enda trösten att det finns väldigt, väldigt många

som har det  mycket, mycket sämre.

Vilket är en fruktansvärt deprimerande tröst.

 

 

 

 

Senaste skvallret på Melissagatan

Jag kom in på en mastersutbildning i Film and Mediaproduction, i Lund.
Den är på engelska och sånt coolt. Jag tänker fortsätta söka jobb under tiden,

men vägrar fortfarande att jobba gratis som "praktikant".

Bara för att mina skills är ämnade åt en bransch med hård konkurrens och "lite" pengar  

så finns det ingen anledning för mig att slava.

Jag avskyr att låtsas vara tacksam över någonting jag inte är tacksam över alls.

Som ett jobb utan lön, exempelvis. En "möjlighet", en "erfarenhet".

Då kan jag ju lika gärna fortsätta plugga och få en snofsig mastersexamen. 

Så det ska jag göra.

Jag har till och med fått boende i Lund redan, i en central korridor mitt i city, till ett bra pris.

Det är ett mirakel.
Jag borde bygga en tidsmaskin och åka tillbaka tre och ett halvt år och kyssa mig själv

för att jag var en så sjukt smart 19-åring, som ställde mig i bostadskö i Lund redan då.

Bara utifall att jag skulle behöva bo i Lund i framtiden liksom.
Sedan kom framtiden och fröet skall skördas och ätas och flyttas in i.

Korridoren hyrs ut av Smålands Nation, den "den socialistiska, feministiska, veganska och
antirasistiska nationen", enligt Smålands egen hemsida.
Jag kan inte tänka mig en korridor som hade passat mig bättre.

 

 

Jag åker hem till Sverige om exakt två veckor idag,

efter tre månader i USA. Mest jobb men mycket kul också.

Tre månader flög förbi.

Det är ett kvartal, om ni undrar.

 

 

 

 

 

 

Här är en gammal bild på Presley i militären.

 

Fina ögon men lite väl plufsiga kinder eller vad säger ni?

 

 

 

Feminism har inte kommit till USA än.

Det enda som stör mig med USA

Relevant och överträffande det patetiska originalet

Orange is the new black

Bara ordet "kvinnofängelse" gjorde att jag blev tvungen att se denna nya netflex-serie.
Och OHBOY OHBOY OHBOY vad bra den är! Såg precis klart episod 6.

Jag är fullkomligt överlycklig över att den ens existerar.
Dess existens är nämligen ett stort åstadkommande för TV-serie-branschen.

Ett stort steg åt rätt riktning.

 

Orange is the New Black är mycket mer välproducerad OCH feministisk

än en annan favorit, TV-serien Girls. Om vi ska jämföra.

Orange is the New Black känns ÄKTA, aldrig fånig som Girls var ibland.

Tragisk men aldrig deprimerande, som Girls.

Komisk men aldrig pinsam, som Girls.

Don't get me wrong, jag älskade Girls, men Orange is the New Black är mycket bättre.

 

Den tappar aldrig mitt intresse. Inte en sekund.

Alla andra serier behöver jag göra något samtidigt som jag kollar.

Måla naglarna, äta något, rita, pilla med mobilen.

Orange is the New Black får mig bara att sitta tyst och njuta. Inget annat.
Det är så jävla bra. MESMERIZING! 

Btw, har en fet crush ("girlcrush") på Nicky Nichols i serien.

Hennes ögon, hår och hur hon beter sig liksom. Cool.  

 

 

 

Några GIFs för att väcka era intressen och ladda ner/köpa/netflixa serien DIREKT.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

OCH! En söt snäll kille. Woho!

 

 

 

 

 

hem till borta