Mina damer och hen.

Jag har en laptop temporärt i mitt våld igen, oerhört lyxigt.
Utan dator i en vecka har jag FÖRSMÄKTAT på denna ö som kallas livet.
Har onekligen lidit av skrivabstinens så fort jag stött på nåt stolpskott.
Bitit mig i tungan, tänkt att jag ska omvandla ilskan till konst, som en bör

*kallar mina ord för konst som nån pretto vit manlig musiker*

Fyfan.
 

Men nu sitter jag här och har glömt de flesta av mina tankar.

 

 

Men jag minns att jag har tänkt på att jag provoceras när folk säger
"ALLA borde kalla sig feminister".
Eftersom NEJ! Så är det inte!
Personer som inte är feminister ska ge fan i att kalla sig det.

Sedan kan de kalla sig feminister,

för först när de gör något av detta så är de faktiskt feminister.

Det suger såklart när folk med feministiska värderingar vägrar kalla sig feminist
på grund av "meh jag gillar inte ordet "feminist", för jag är dum ".
Men det suger fan också när folk utan feministiska värderingar eller handlingar

går runt och kallar sig feminister bara för att det typ, är en grej.

Att kalla sig feminist är ett privilegium
som jag enbart unnar personer som faktiskt är feminister.

 

Problemet bör INTE avgränsas vid att för få "kallar sig feminister".
Problemet är de facto att alldeles för få
agerar, tänker, värderar och kämpar för feminism.  

Så är det.

 aaahhh okej det var ganska mildt och kort.
Men skönt att vara back in the game så att säga
*leker att min blogg är ett spel*
hehe. Jodå så att eh. På återseende.

 

 

Under alla historielektioner någonsin, från svenska kungar i femte klass

till kalla kriget i andra ring, så fick vi lära oss om krig och män.

Jag ville lära mig om Kleopatra, Jeanne D'arc och Marie Curie

men nej. Krig och kungar och manliga politiker.

Den kvinna som fick mest uppmärksamhet under historialektionerna var Eva Braun.

Kul att vi har existerat.

 

Så slog det mig att den ståndpunkt som jag håller närmast hjärtat, feminismen,

ståndpunkten för kvinnors frihet och rättvisa över könsgränserna,

aldrig bedrivit några krig. Kan det verkligen stämma?
Jag googlade såklart.

Det finns ingenting om krig som någonsin bedrivits i feminismens namn.

Feminismen har aldrig svält, skadat eller förtryckt någon.
Den har inte ens saboterat ett endaste litet samhälle.

Däremot var en av de översta söksvaren på Google såklart en Flashback-tråd.

Jag kände mig destruktiv så jag klickade på den.

Huvudfrågan inleddes såhär:

 

2. Om det blivit krig i Sverige hade såklart feminismen fått sig ett törn,

precis som allt annat konstruktivt i samhällsutvecklingen.

 

3. Så kallade "ultafeminister" (som jag tror att jag är, vad det nu är för något),

råder inte brist på uppskattning av män som individer. Det är den kollektiva manligheten,

den virila, destruktiva idealmannen, mansväldet, patriarkatet, som vi inte uppskattar.
Eftersom det förtrycker oss.

 

 

Bisarr tanke för det kommer vi aldrig att göra.

Vi viftar med böcker, fakta, studier, statistik,

ord om rättvisa och solidaritet, gemenskap och kärlek.

I något fall viftar vi med en hårig armhåla som folk blir skitförbannade över.

Det är tydligen mer skrämmande än att amerikanska soldater knackar på dörrar i Irak

och skjuter huvudet av folk för att de inte vet var nån Al-Qaida-gubbe gömmer sig.

Hjälp, en hårig kvinno-armhåla.

 

 

 

 

Ändå är folk skitskraja för oss. Tycker att feminismen har gått för långt.

Hur kan vi ha gått för långt?

Vi har inte så mycket som skadat en haltande myra eller ens en antifeministisk polis.

Vi beskriver verkligheten, belyser orättvisor för omvärlden, diskuterar

och uttrycker vår ilska över patriarkatet.

Kriget mot kvinnor pågår däremot hela tiden.

Mäns våld mot kvinnor är en patriarkal pandemi
- Gudrun Schyman

 

 

 

Jag är rädd för patriarkatet eftersom det vållar mina medsystrar smärta.

Eftersom män har mördat och förstört med allt från pilbågar till atomvapen.

För mark, pengar, olja, makt, religion, politik.

Det har aldrig kvinnor gjort, och feminismen kommer aldrig att göra det.

Därför är rädslan för feminismen ingen rädsla,

det är bara fjantig jävla feghet.

 

 

 

 

 

Jag och Minja, den personen av arten Småfolk aka "barn", som jag älskar mest i livet.

Ni kan aldrig fatta hur grym hon är.

 

 

Följande inlägg är väldigt inspirerat av
Gudrun Schymans senaste debattartikel i Aftonbladet.

 

Gudrun Schyman är betydligt mer vältalig, konkret och pedagogisk

än alla andra kända svenska politiker.

Jag kan ändå tänka mig att de som inte är alls insatta i politik eller feminism 

kanske tycker att det fantastiska hon förklarar i artikeln kan vara lite svårgreppbart.

Därför tänkte jag förklara det hela utifrån hur jag ser det, så pedagogiskt jag kan

med bilder och sånt ni gillar.

 

Frågan jag ska besvara:
Varför är Feministiskt Initiativ absolut nödvändigt för Sverige?  

 

 

Jo såhär är det.

Alla partier som idag styr Sverige är grundade med patriarkala värderingar.

Det betyder att män har mer makt än kvinnor,

och att alla frågor utgår ifrån vad patriarkatet (mansväldet) som vi lever i vill.

Det finns separata "kvinnofrågor", som inte är en del av helhetspolitiken.

Jämställdhet står vid sidan av huvudfrågorna istället för att ingå.

Därför går kampen för jämställdhet i snigelfart bland de som har makten att göra skillnad.

Varför har det blivit såhär?
Se partiernas ideologier (typ, grundvärderingar) och åsikter som träd med grenar.

I begynnelsen av varje parti var det ett frö.