Det är tragiskt hur enkelt jag tappar intresset för en människa.
Kan ibland känna för att ta kontakt med någon tvärs över rummet,
men tre ögonkast och två meningar senare är jag så avtänd
att jag hellre sitter ensam.

Vad är det som gör att jag tröttnar och tappar lusten att känna en person?
Att LÄRA KÄNNA en NY person?
Brist på kemi och attraktion. Fel vibbar och missförstånd,
konstigt beteende, korkade uttryck,
dålig andedräkt,
fel skor. 

Jag accepterar alla,
men få har min respekt

Visst är jag hemsk?
Men jag kan lägga till att mina "standarder" är ganska ovanliga.
Jag pratar hellre om livet en hel natt med en man i slitna second hand-tofflor
än tar emot en drink av en snubbe i puma-gympadojjor.

Taskiga fördomar,
men jag har lite erfarenheter av möten med människor,
basic facts att grunda mina fördomar på.
(secondhand-killen har nog inte samma baktanke som pumakillen)
Det är lätt att komma fram till ett medeltal med den totala summan
idioter med pumaskor
för att därefter räkna ut en procenthalt (Nu är bara pumaskor ett exempel)

Andra saker jag rent instinktivt undviker när jag går ut är:
Lagsportskillar (som ni vet), datanördar, tjejer som slaviskt följer Idol,
sverigedemokrater, människor med tribaltatueringar osv osv osv...
DET ÄR INTE SÅ ATT JAG HAR NÅGOT EMOT DESSA MÄNNISKOR
jag bara vet av erfarenhet att jag inte "klickar" med majoriteten av dessa,
vi har ingenting gemensamt, och därför därför undviker jag kontakt.



Ibland utmanar jag dock mina instinkter, jävlas lite med mina fördomar
och verkligen ANSTRÄNGER mig för att få en anständig, trevlig konversation
med en människa som jag tröttnade på redan innan den öppnade käften,
för ibland blir jag faktiskt positivt överraskad, och skäms lite
över mina förhastade slutsatser.

Och om jag då (sällan hänt) fattar geniunt tycke för en person,
och allt känns naturligt, bra, trivsamt och behagligt,
(ja kanske till och med lyckligt)
och personen ofrivilligt får en plats i mitt lilla hjärta, är det speciellt.
respekt.