Allt var ju så bra här. Jag älskar fan stället,
men min fobi gör det väldigt jobbigt att bo här.
Min livsförstörande fobi är tyngre än allt annat, och fullkomligt okontrollbar.

En stor, brun spindel med långa krokiga ben tvärs över hallgolvet dag 3.
Skrik, panik, räddning till tjänst.

(det gör fysiskt ont i hela kroppen att skriva detta, det kliar i mitt hår,
svider i tårkanalerna och värker i mitt huvud av hat
mot denna onödiga jävla rädsla jag måste leva med.)

En till spindel idag, samma modell. Fem dagar sen sist.
Skrik, panik, omotiverad räddning till tjänst. Jag skäms lite
för att jag måste störa folk, men dom kan aldrig förstå hur det känns
att vara så in i helvetes jävla RÄDD över någonting.
Mer rädd för spindlar än för döden själv.




Och så idag... Jag mår illa av tanken och känner tårarna som vill ut
och halsen som vill skrika och vråla i förtvivlan.


Jag hade just ätit panpizza, diskat
och drog bort locket på whiteboard-pennan i köket och tittade tomt i luften
för att invänta en idé om något att skriva eller rita. Då. Plötsligt.
Helt ofrivilligt och undermedvetet fixerades min blick på en mörkbrun klump
med åtta långa krokiga ben, två meter från mina ögon.
(men trots dess krokighet omgav den med ben storlek av en knuten mansnäve)
i en genomskinlig öppen plastburk stod den, ovanpå kylskåpet.



Nu fick jag, i skrivande stund en gråtattack. Detta är så jävla svårt för mig.
Mina händer och kinder är blöta, mascaran förstörd. Magen värker.
Detta är inte ett Tyck synd om mig-inlägg.
Det är ett inlägg som ödmjukt och blottat ber om förståelse.
FÖRSTÅELSE OCH HJÄLP, goddamnit.


Ni vet när haren möts av strålkastarna från en bil på en landsväg mitt i natten
och bara står som paralyserad med ögonen reflekterade tills BOOOM
- det inte finns mycket kvar av den.
Det hände med mitt psyke när jag såg den där spindelvarelsen ovanför kylskåpet
i köket där jag bor. Mitt hem är inte längre tryggt. Mitt livs största fara lurar i varje hörn.
När jag låg under täcket i min säng och skakade
inbillade jag mig att spindlar lagt ägg i min hjärna
tills jag somnade och drömde mardrömmar om spindlar.

Nu är jag nojig. Varenda skugga är en spindel, varenda vindpust
och ingen människa vill längre hjälpa. Jag är så fjantig, larvig
och jag överdriver.



"Melissa är rädd för spindlar. Ja ja." "Lite rädd sådär. Ja ja."
Men jag måste härifrån. Förinta alla spindlar här, eller jag drar.
Annars kommer detta bryta ner mig totalt till en liten plutt utan livslust.

Jag är så fjantig, så mesig och dom är inte farliga men fan
jag kan inte hjälpa det. Snälla förstå och ta mig på allvar.