Tänk att vara mitt uppe i att byta tåg i Alvesta
och sedan känna glädjen i att se bekanta omtyckta ansikten.
Bekanta omtyckta ansikten som visade sig vara på väg hem från en begravning.

Tänk att sedan få veta att någon jag minns som alldeles sprudlande levande,
nu inte lever alls.
Den sista gång jag såg honom låtsades jag gråta och sade
att det var den sista gång vi sågs. Jag skämtade.
Jag minns hans säregna röst och betoning på ord i respons
"Naaäää så får du inte säga!"
Men nu är han avliden och kommer alltid att vara.
Dock aldrig i mitt minne.

Tänk att hoppa av ett tåg utan vetskapen
om en före detta-klasskompis overkligt tragiska död
för att sedan hoppa på nästa tåg i en helt annan värld av tankar.