Jag kommer aldrig att glömma första gången
jag hörde The Drugs Don't Work med The Verve. 


Jag tillhörde en klass stökiga åttondeklassare som nyligen fått en ny engelskalärare som hette Fredrik.
Vi tyckte inte om honom särskilt mycket.
Men en dag tog han med sig en gitarr till lektionen, satte sig på en stol framför katedern
med gitarren i knät och började berätta någonting som fortararande krossar mitt hjärta.

Fredrik berättade att han haft en bästa kompis sedan barndomen
och från små barnsben till gymnasiet hade de alltid hållit ihop. Alltid.
Men efter gymnasiet skildes de åt och hörde sällan av varandra.
De blir ju lätt så.

Några år efter studenten fick han ett telefonsamtal
där någon berättade att hans bästa barndomskompis dött i en drogöverdos.
Bara sådär.

Fredrik satt i bilen när han fick samtalet och hamnade i ett chocktillstånd.
För att samla tankarna satte han på radion.
I precis den stunden spelade radion The Drugs Don't Work  med The Verve.


Sedan började Fredrik sjunga och spela låten
framför sin grupp av 14-åringar som förväntat sig en vanlig lektion i engelsk grammatik.
När han var färdig började han gråta och be om ursäkt.
Det var det vackraste jag hört.
Sedan dess har jag tänkt på den händelsen varje gång jag hört The Drugs Don't Work
och tänkt på min högstadielärare Fredrik och hans vän.