Kommer ni ihåg emo-tiden? 
Tiden då man inte kunde klaga över någonting, för då var man emo.
Man fick inte ens vara ledsen. Och absolut inte svarthårig.
Allt som associerades till någonting dystert eller mörkt var emo och dåligt.

Stilepoken vi går igenom just nu vill jag kalla anti mainstream-tiden.
Det är en slags motreaktion till emo-tiden, då alla skulle tycka, reagera och känna likadant.
Numera bör man däremot inte göra någonting som någon annan redan gjort,
för då är man en copycat och mainstream.
Man bör inte ens lyssna på populär musik. Och absolut inte läsa kända bloggar eller böcker.
Helst ska man sitta inne med en massa alternativ indie-kunskap om någonting djupt.
Eller vara cool och inte reflektera särskilt djupt kring någonting.


Det är skitsvårt att hitta mig själv i en värld fylld till bredden av av trender
som passerar innan jag hinner ta ställning.
Särskilt när jag inte vet om jag borde smälta in eller sticka ut.
Jag kan liksom inte riktigt bestämma mig för vilket som är svårast.


Som Håkan Hellström säger:
"Det här med att vara sig själv och så, det är bland det svåraste man kan vara.
Det kriget utkämpas hela tiden, hos alla människor."