En av de absolut vanligaste ifrågasättningarna jag får mot min feministiska ställning,
är den om kvinnoförtrycket i Afghanistan, Pakistan och Iran.

De okunniga små antifeministerna brukar säga:
Hur orkar du lägga ner så mycket engagemang i svenska jämställdhetsfrågor?
Hur orkar du gnälla om småsaker när kvinnor i mellanöstern stenas för ingenting?
TÄNK PÅ KVINNORNA I AFGHANISTAN! DOM ÄR FANIMEJ FÖRTRYCKTA!!!

...

Kvinnoförtrycket i Afghanistan är inte en fråga för vanliga feminister.
Det finns ingenting vi kan göra åt decennier av miljontals människors extrema kultur.
Däremot är det fruktansvärt brutala kvinnoförtrycket i Afghanistan
en väldigt viktig fråga om mänskliga rättigheter.
Det är en fråga för Amnesty, Human Rights, UNHCHR, storpolitiker och andra makthavare.

Tro mig, hade jag varit en stor hjälporganisation för mänskliga rättigheter,
så hade jag kämpat hårt för att förändra jävligt många orättvisor i världen.
Att kvinnoförtrycket i Afghanistan är minst sagt oacceptabelt ser jag som en självklarhet,
och jag tar för givet att de allra flesta i västvärlden håller med.

Kan vi prata om feminism nu, eller vill ni fortsätta prata om världsproblem?
För det är inte riktigt samma sak.