Många kvinnor tar avstånd från feminism eftersom de inte ser något problem.

Visst, men den som inte försöker flytta på sig känner inte kedjorna.

 

Det är skönt att vara nöjd med tillvaron. Det är skönt att inte brinna av ilska.

Sedan är det bekvämt att kunna spela på sitt utseende för att få sin vilja igenom.

Bekvämt att använda sin könstillhörighet för att få vissa små förmåner.
Ibland är det bekvämt att folk antar att jag är hälften så kompetent som män,

så att jag får dubbel beundran när jag kan.
Naw, vad duktig du är som kan koppla in en HDMI-kabel helt själv!

Visserligen får deras antaganden mig att tvivla på min egen förmåga,

men skitsamma.
Ibland är det löjligt lätt att imponera, eftersom vissa verkar förutsätta att jag är lite korkad.

Kan bero på mitt apliknande utseende, kan bero på min könstillhörighet.
 

Det är bekvämt att kunna gråta bort en utskällning från en auktoritet.

Visst, när jag gråter på riktigt så tror folk att jag manipulerar och är överkänslig.

Men skitsamma.

 
Det är bekvämt att min främsta egenskap är mitt utseende,

fast när jag INTE är snygg, är jag då mindre andel önskvärd kvinna?

ingen aning men SKITSAMMA.

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är bekvämt att slippa öppna dörrar och dra ut stolar.

För det är skitjobbigt att öppna dörrar med mina små svaga kvinnohänder.
Jag är så tacksam att jag förlåter de män som kallat mig och mina systrar för slampor,

när vi ligger med vilka vi vill. Allt är förlåtet.
O tack så hemskt mycket för att jag slapp öppna dörren.

 

 

 

 

 

 

Det är bekvämt att bli särbehandlad.
När ens åsikter inte väger lika tungt som en mans åsikt.
Och att vara lite rädd för de män vars blickar vi lärt oss sträva efter att få.

Konstigt.  

 

Det är bekvämt att anses vara "svag"
bara för att jag inte kan lyfta exempelvis en stor läderfåtölj eller slå ner någon.

Det är tydligen viktigt att kunna det.
Själv besitter jag bara den fjuttiga förmågan att föda barn.
Men skitsamma.

 
Det är ju kul att bjuden på alkohol på krogen 

 

 

 

 

Det är busenkelt att diskutera med män som dissar feminism.
Men att diskutera med en kvinna som gör samma sak är fan skitsvårt.

Kvinnor som inte känner sig särbehandlade eller trivs i särbehandlingen

är ju glada som det är och behöver inte förändring. Jag är glad för deras skull.
Det paradoxala är att de tycker att våldtäktsmönster, sexuell objektifiering

och annat förtryck måste motarbetas,

även om de själva inte ser sig som offer för strukturerna som upprätthåller dessa mönster.

 

 

 

 

 

En tam kanin är bekväm i sin bur, men den befinner sig ändå i en bur.

Den öppna åkern existerar inte i dess världsbild, så den är nöjd som det är.

Det är skönt att chilla i buren.
Precis som många kvinnor är begränsade i bekvämlighetens bur,

Men chillandet är bara en ynka skygglapp ifrån den oslagbara känslan

att brinna av ilska.

Därför har jag djup förståelse för kvinnor som tar avstånd från feminism.

Nu vill jag såklart inte likställa någon människa med en tamkanin,
men jag hoppas ni fattar metaforen.

 

 

 

Och visst.
Det är INGEN som officiellt HINDRAR mig från att göra VAD JAG VILL i livet.

Men samhällsenhetliga mönster får många kvinnor att tro

att deras kön innebär dittan och dattan och att de bör göra dittan och dattan

och bete sig dittan och dattan. Det begränsar dem oerhört.
Män har också dittan och dattan förväntningar som drar ner andra potential.
Alla har det.

Varje pytteliten orättvisa är en del av en stor fet orättvisa,
för KVINNOR är inte SÄMRE. KVINNOR förtjänar INTE att bli behandlade sämre på NÅGOT vis,
bara för att de inte är män. Men det blir de minsann.

 

 

Jag förstår verkligen kvinnor som trivs. Det är skönt att inte brinna.

Tryggheten vaggar oss. Den lurar oss.