En text om hopp och knoppar som brister

 
 
 
På Flashback förlikas ett halvt dussin svenskar med åsikten att alla utom de själva är parasiter.
På alla andra sociala medier enas tio tusen dussin människor globalt
om att fascism måste bekämpas snabbare än fan.
Med #KämpaShowan slås de ensliga flashbackfascisterna ut på distans.
 
 
 
I tisdags gick en främmande man fram till mig mitt på dagen i Malmö 
och bad mig suga hans kuk. "För den är så hård", sa han.
Hårt slog mina skor i kullerstenen när jag gick därifrån fylld av vrede.
Tre dagar tidigare dansade 200 kvinnor och transpersoner genom samma stad,
och ropade INGA SEXISTER PÅ VÅRA GATOR! och VI TAR NATTEN TILLBAKA!
Då var vi fyllda av hoppet som ekade genom Malmös gator.
 
 
En knapp femtedel av alla våldtäkter anmäls,
och av de som anmäls leder knappt 10% till fällande dom.
Det är statistik från Brottsförebyggande Rådet,
statistik som är ett direkt resultat av ett mönster som gör kvinnor rädda för män.
Ett mönster som främjar våldtäktskultur.
I januari friades en våldtäktsman som erkänt sitt dåd, men inte sitt brott.
3000 personer samlades i en manifestation Stockholm och tusentals fler i hela Sverige.
Vi var många som var skit jävla arga.
 
 
 
 
 
I lördags attackerades en samling feminister av sex nazister.
Fyra feminister knivhöggs. En var väldigt nära att dö.
Idag visade 10 000 människor att Malmö tillhör antifascister.
De tog tillbaka Malmö.
 
 
Jag anar att det knakar i högerfogarna.
Knakandet låter som 20 000 personer på en manifestation i Kärrtorp.
Som 10 000 demonstranter i Malmö.
Som 3000 personer som ropar ut sin vrede efter en friande våldtäktsdom.
Som 500 feminister som dansar genom Lunds gator 8 mars.
Knakandet låter som förändring.
 
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
varför skulle annars Karin Boye vara så välciterad?
Smärtan vid förändring är ingenting emot smärtan vid ännu en friande våldtäktsdom.
Och smärtan i magen efter lönebesked från en kvinnodominerande arbetsplats,
och att tvingas lyda mannen som tycker kvinnans plats är i tystnaden.
 
 
Konkret är känslan av att vi blir fler som förstår det.
Och den anonyma flashbackfascisten
och den offentliga riksdagsfascisten
och nazisten med kniv
ska bli så förskräckligt rädda när de ser oss tillsammans.
När vi förändrar.
 
 
Knoppar brister. Nånting om våren, men det bästa är sista versen,
när Boye skriver:
 
"Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen."
 
 
 
Ja visst gör det ont handlar om förändring,
och det har varit vinter länge nu.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0